Paris förorter vimlar av små killar med stora drömmar, på lördagen dribblar en av dem vidare mot den moderna fotbollens mest sanslösa sagoslut någonsin.
Riyad Mahrez ska spela seriefinal mot Manchester City. På vägen dit har han visat något om både livet och fotbollen:
Ibland är en liten chans faktiskt allt som behövs.

Man ser inte polaren som håller i kameran, allt man hör är hans uppmaningar:

– Öka! Sätt den i krysset!

Det är den sorts yotube-klipp som det finns hundratals av på internet: En ensam kille med en boll ute på en sliten konstgräsplan utan publik.

Det som särskiljer just den här sekvensen är att killen som har bollen klistrad vid vänsterfoten är ovanligt skicklig.

Han exploderar i en serie sulfinter, klackfinter och överstegsdribblingar. Han lägger bollen på pannan, på hakan, på nacken. Han accelererar, polarna är barnsligt förtjusta i trollkonsterna.

På ett par dagar hade klippet, publicerat av den franska talangsajten Espoirs du Football, setts över hundratusen gånger. Den tanige lillkillen som leker fotboll heter Riyad Mahrez, är sjutton år gammal och ska färdas hela vägen från slitna konstgräsplaner i Sarcelles till osannolika seriefinaler i Premier League.

Allt han väntar på när han dribblar är att få en chans.

***

Det är inte bilderna av fotbollslek som mest frekvent kablas ut från Sarcelles.

Den 20 juli 2014 förfärades fransk riksmedia av kravallklipp härifrån. En proisraelisk demonstration hade planerats på samma tid och plats som en propalestinsk, båda hade förbjudits men hundratals unga dök ändå upp för att skrika ut sitt stöd för Gaza, sitt hat mot Israel.

Stormade judiska affärer, kraschade apotek, utbrända soptunnor och gatsten som ven genom luften.

Det var en nyhet, men inte så mycket nytt. De senaste tio åren har det brunnit av och till i de nedrustade delarna av Paris, och norrförorten Sarcelles är inget undantag. Ändå var det allvarligt nog för att inrikesministern Bernard Cazeneuve skulle ta på sig sin strängaste min.

– Oacceptabelt, antisemitiskt våld, förklarade han.

Hur kunde det bli så? Nabil Koskossi är 40 år gammal, född och fostrad i Sarcelles och känd, humanistisk aktivist i lokalsamhället. Han skakade på huvudet.

– Det som hände den där dagen har inget med vardagen här att göra. För mig handlar det helt enkelt om en djup, social sjukdom som inte botas med stadsplanering eller en ny spårvagnslinje.

Koskossi försökte förklara, någonstans var det ändå hans plikt att göra det. För att Sarcelles är hans hem, för att han är en engagerad samhällsmedborgare på väg in i politiken, som ser både problemen och potentialen i sina kvarter.

Och för att det var han som från början stod som organisatör för den där propalestinska demonstrationen som spårade ur.

***

I efterskalven av kravallerna fick en prisbelönt dokumentär från Sarcelles stort genomslag.

Filmen heter Sarcellopolis, finns i både tv- och webbformat, och berättar historien om en förlorad dröm genom passagerarna på buss 368 som skär genom förorten.

Sarcelles restes som en fågel Fenix ur askan efter andra världskriget, ett unikt pilotprojekt skulle lösa bostadskrisen genom social ingenjörskonst.

Det som varit en idyllisk sovby med vinrankor, fruktträdgårdar och småhus förvandlades på ett par år till ett miljonprojekt med öppen planlösning, höghus byggda runt skolor, sjukhus och affärer. En utopi, tvärs över sociala och kulturella gränser, man döpte det till ”Le Grand Ensemble”, den stora gemenskapen.

Och det gick bra.

Boendet var modernt och bekvämt. Övre medelklass samsades med arbetare, infödda mötte invandrargrupper från Algeriet, Portugal, judar från Tunisen. Pilotprojektet Sarcelles blomstrade i sin mångfald och blev ett mönster för ett nytt Frankrike. Invånarna pratar om värmen, glädjen, att här spelade det ingen roll varifrån man kommer.

De fick chansen att bygga ett bra liv. Men det varade inte för evigt.

Sjuttiotalet kom med en ekonomisk kris, staten införde bostadsbidrag och lät ambitionen om mångfald maka på sig. Nu skulle husen fyllas med låginkomsttagare från alla världens hörn.

Medelklassen flyttade ut, rader av immigranter kom in, byggnaderna fick förfalla och alla fick nya grannar; fattigdom, sysslolöshet, konflikt. Det som varit ett samhälle blev fler.

När fransk hiphop erövrade världen under 90-talet stod en av vaggorna i Sarcelles. Rap-kollektivet Le Ministère A.M.E.R. släppte den nydanande och kontroversiella debutskivan Pourquoi Tant de Haine? (”Varför så mycket hat?”) med radikala texter om polisvåld, rasism och förföljelser, och kulturhuset Forum de Cholettes blev en referenspunkt för unga parisare som ville upptäcka ny musik.

Det var här som Riyad Mahrez växte upp, i en lägenhet på andra våningen av en betongklump med blå port i Sablons-kvarteren. En marockansk mamma som städade, en algerisk farsa som jobbade som elektriker, och som tog med honom till fotbollsplanen.

– Det var pappa som drömde om att se honom som proffs. Att han blev det till slut är mer än något annat en belöning för honom, har storebror Wahid berättat.

I Riyad Mahrez Sarcelles hade allt redan börjat röra sig åt fel håll. Under tio, tjugo, trettio år drog myndigheterna undan förutsättningarna för det stora mångfaldsprojektet.

Olika etniska grupper sökte sig till olika kvarter. Mötesplatserna försvann. Kulturen monterades ner. Le Forum des Cholettes blev asbestdrabbat 1997, stängdes strax efter, och har fortfarande inte renoverats. Några år senare bommade förortens enda bibliotek igen.

I filmen om Sarcellopolis pratar Nabil Koskossi om ett problem som är större än alla andra:

– Om du i trettio år har en arbetslöshet på 30-40 procent får du problem. När arbetslösheten för ungdomar under 25 år ligger mellan 35 och 40 procent uppstår en känsla av orättvisa, en känsla av att bli hindrad från att uppfylla dina drömmar. Det är frustrerande.

Riyad Mahrez representerar Sarcelles, men han är inte representativ för Sarcelles.

Hans historia handlar i och för sig om en ung dröm som möter stängda dörrar – men den handlar också om att aldrig sluta knacka.

***

En del av småkillarna som fostras på förortsplanerna plockas så småningom till storklubbarnas akademier och får chansen att bli något stort.

Lille Riyad var inte en av dem.

Visst, han var teknisk, men det var det många som var. Framförallt var han vek och tunn.

– Han var tretton-fjorton år när han kom hit. Han var ordinär, platsade inte ens i förstalaget, säger Nzete Ate, den dåvarande sportchefen i AAS Sarcelles.

– Han hade inget speciellt.

Det är inte helt sant. Riyad hade ju samtidigt något som många andra saknade. Han fick inte plats i förstalaget, han spelade långt från storklubbarnas scoutögon. De andra hade sina akademiutbildningar – han hade sin övertygelse:

– Jag ska bli proffs.

Efter matcherna kunde han stanna kvar och träna, ibland fram till fyra på morgonen. Han dribblade, dribblade och dribblade lite till. Om någon hörde av sig om provspel brydde han sig inte om vem det var som ringde, han packade väskan och åkte dit.

2009 bestämde sig Nzete Ate för att göra vad han kunde för en sjuttonårig kille som gjort allt han kunde.

Sportchefen tog upp telefonen och började ringa runt. Han fick tag på en kompis i Quimper i franska fjärdedivisionen, sedan frågade han Mahrez om han kunde tänka sig att flytta.

Han skulle inte få några pengar, han skulle få klara sig helt själv, allt som fanns var en biljett.

Så – ville han ha den?

Klart han ville.

Tjugofem spelare kom för att testspela, de allra flesta av dem kom från akademierna men bara en imponerade tillräckligt.

– Vi blev helt knäckta, säger tränaren Ronan Salaun.

– När jag sa till honom att klubben inte hade råd att ge honom ett kontrakt började han gråta. Det var rörande, han vara bara en ambitiös grabb som ville lyckas, så jag fick övertyga styrelsen.

Någon öppnade dörren. Det var allt som Riyad Mahrez behövde.

– I början platsade jag inte, men i januari-februari var jag ordinarie, säger han.

Quimper kom näst sist, var aldrig nära att hänga kvar, men för Mahrez var det en trampolin till nästa nivå.

Nice och Montpellier visade intresse, Torino också, men han valde att skriva ett amatörkontrakt med Le Havre i Ligue 2.

Första säsongen gjorde han tretton mål, andra säsongen gjorde han tio och skrev proffskontrakt.

Han hade tekniken, farten, tempo- och riktningsförändringarna, men det var inte det som stack ut mest.

– Riyad är inte som andra spelare, det han har är en inre styrka, säger ordföranden Jean-Pierre Lovel.

***

Vart ska en tekniskt utvecklad, men fysiskt outvecklad 22-åring ta vägen för att maximera sina möjligheter?

– Alla sa till mig att ”Riyad, England passar inte dig, det är för fysiskt. Spanien skulle funka bättre”.

Men det var Championship-laget Leicester som valt ut honom efter en avancerad datorkartläggning av alla spelare i 2. Bundesliga och Ligue 2. Det var Leicesters rekryteringsansvarige, Steve Walsh, som följt honom i ett och ett halvt år. Och det var Leicester som, strax före jul 2013, skickade över en delegation för att se honom dribbla mot Auxerre.

Efteråt hade de bestämt sig.

– Hans beslutsfattande var inte på topp och han var inte särskilt vass defensivt. Men man kunde se att han hade talang, och vi hade koll på honom efter det, har Walsh berättat.

Ett halvår senare var Riyad Mahrez både välavlönad Premier League-spelare och dyrkad VM-spelare för Algeriet.

Han besökte pappa Ahmeds hemby i Algeriet, men utan pappa. Ahmed dog redan som 54-åring, 2006, och fick aldrig se Riyads dröm gå i uppfyllelse.

– Det var han som fick mig att börja spela, han som uppmuntrade mig, han var alltid med mig. Jag hade älskat om han kunnat se mig spela i landslaget. Men… c’est ça la vie. Jag hoppas att han är stolt över mig däruppe.

Under de första träningarna i Leicester vägrade dåvarande tränaren Nigel Pearson av princip att döma frispark när Mahrez blev nersparkad. I början blev nykomlingen sur, efterhand blev det en grundkurs i att hela tiden fatta snabba beslut; skulle han dribbla? Passa? Vända upp?

Han lärde sig, han byggde muskler, han exploderade – och han vägrade sluta dribbla.

Kevin Phillips, landslagsmannen som avslutade karriären i Leicester, var förbluffad.

– Jag vet inte hur många gånger jag fick säga åt honom att gå hem eller låta bollen vara, för han är bara en grabb som älskar fotboll. Det är uppfriskande.

När Leicester köpte Riyad Mahrez kostade han fyra miljoner. I januari, två år senare, ryktades storklubbarna vara beredda att betala en kvarts miljard. Han har legat bakom fler mål (13 mål, 9 framspelningar) än någon annan i årets Premier League, och är tillsammans med Jamie Vardy den främsta förklaringen till att sagolaget Leicester spelar seriefinal mot Manchester City.

Hemma i Sarcelles sitter dörröppnaren Nzete Ate och förundras.

– Det Riyad har gjort har haft en enorm påverkan här. Det är en bomb.

En utdömd tanig grabb i en utdömd, förfallen förort, är hetast av alla i miljardmiljön i Premier League.

– Jag har haft en ovanlig karriär, har han sagt. Jag lärde mig inte min fotboll i akademierna. För mig handlar det fortfarande om att det måste vara roligt.

Riyad Mahrez fick chansen. Sedan ökade han, och satte bollen i krysset.

KÄLLOR: Les Inrocks, So Foot, News Ouest, BBC, Daily Mail, Guardian, l’Équipe, Sportsmail, Maghress, Libération, Le Monde, Le Parisien, Sarcellopolis (France3).