Du kan jobba på fabriksgolvet när du är 23 år och du kan spela i femman när du är 25.
Är du den som jagar på de mest hopplösa bollar kan du ändå vara skyttekung och landslagsman några få år senare.
Beviset heter Jamie Vardy.

Det senaste året har det funnits ett ämne som Arsène Wenger återvänt till när han varit ute och mullrat om problemen med dagens fotboll.

Det görs inga anfallare längre. Inte i hela Europa, och i synnerhet inte i England.

– Om du tittar på världsfotbollen så är Sydamerika den enda kontinenten som producerar anfallare. Minst 80 procent av dem kommer från Sydamerika.

Varför? Wenger är övertygad om att något gått förlorat i bekvämligheten och komforten bland elitakademiernas alla golfgreensgröna planer.

– Om du är en 10-åring som spelar gatufotboll med 15-åringar måste du vara smart och visa att du är bra, du måste kriga och vinna omöjliga bollar. Men i vår kultur är gatufotbollen borta. Om du går tillbaka 30, 40 år i tiden var livet i England hårdare. I dag har vi alla blivit mycket mjukare och mer beskyddande.

Arsène Wengers teoribygge är svepande, men intressant. Enligt honom genererar den europeiska talangutvecklingen ett överskott av tekniska, kreativa nummer 10-typer. Men den där sorten som springer genom en bergvägg för att göra mål, för att vinna matcher? Nä. Inte här. Inte längre.

– Numera är det en sådan som Alexis Sánchez som påminner mig om den första generationen av engelska spelare jag hade; Dixon, Bould, Adams, Winterburn, Keown. Såna som helt enkelt är redo för striden.

***

Jamie Vardy slutade egentligen med fotboll redan när han var 16 år gammal. Barndomsklubben Sheffield Wednesday bedömde att han var för liten för att lyckas, och petade honom ur sin akademi.

Det var inte det att Vardy inte brann för fotbollen, utan snarare att han brydde sig alldeles för mycket. Han var för ung för att hantera besvikelsen, för sårad för att bara borsta av sig och köra vidare.

Det dröjde åtta månader innan han över huvud taget orkade snöra på sig ett par bollskor igen, och då gjorde han det bara för att spela en sorts korpfotboll nere i parken.

Vardy klarade inte av att hålla sig borta från fotbollen, men under de sena tonåren gick den från att vara hans enda dröm till att bli hans roligaste hobby. Livet vid sidan av planen var det riktiga livet, det som han behövde klura ut och få på kurs.

Ett försök att plugga på college gick inget vidare, utan i stället blev det fabriksarbete för kranskötarsonen. Jobbet på protesfabriken gick mest ut på att baxa in tunga kolfiberstycken i stora ugnar, och knäckte regelbundet ryggar innan de ens hunnit växa färdigt.

Det fick gå ändå. Jamie Vardy levde inte för att jobba, utan jobbade för att leva. Ta sig igenom veckorna, sedan ut i Sheffields nattliv på helgkvällarna. Puben med grabbarna, som sedan tappade bort varandra inne i nattklubbsdunket länge nedför gatan. Återsamling på kebaben efteråt, väntan på nattbussen hem. Ibland blev det bråk, ibland inte.

Under en period kunde inte Vardy slutföra sina bortamatcher. Han spelade med fotboja – dömd för misshandel efter ett barbråk – och hade utegångsförbud efter klockan sex på kvällarna.

På lördagarna spelade han med ett hyfsat amatörlag, på söndagarna med ett glatt publag. Och så ytterligare några öl tillsammans efter slutsignalen, för att skjuta måndagsmorgonens stämpelklocka lite längre bort i tanken.

Tiden gick, och plötsligt hade Jamie Vardy blivit 23 år gammal. Jämnåriga killar som Aaron Lennon och Joe Hart åkte till Sydafrika för att spela VM.

Jamie Vardy satt på puben i Sheffield och tittade på. Han var inte närmare det engelska fotbollslandslaget än någon annan av de överviktiga stamgästerna där.

***

De senaste säsongerna har det gått att skönja ett oväntat mönster högt där uppe i Premier League-pyramiden. Mitt bland de invärvade halvmiljardsimporterna i skytteligatoppen har det trängt sig in en eller ett par riktigt udda fåglar.

Den ena säsongen var det lagerjobbaren Grant Holt som gjorde 15 mål för Norwich. Den andra var det rödbetsförpackaren Rickie Lambert som prickade in 15 fullträffar för Southampton. Och den tredje var det muraren Charlie Austin som tryckte in 18 bollar för QPR.

Jamie Vardy kommer med samma sorts historia, fast utvidgad i både kubik och kvadrat. Ännu senare genombrott, ännu fler Premier League-mål.

***

De allra flesta framgångsrika spelare har en fas då de klättrar snabbt på karriärsstegen, men då handlar det oftast om någon som är utlånad till en andradivisionsklubb som 19-åring och sedan debuterar i a-landslaget två år senare.

När Jamie Vardy var 25 år gammal hade han fortfarande aldrig spelat högre upp än i femtedivisionen. Hans fotbollsliv bestod av små segerbonusar i bruna kuvert, duschar med för lite varmvatten och träningskläder att tvätta själv. Ett hyss var att drapera en lagkamrats bil i gladpack, ett disciplinstraff innebar att springa några varv runt planen naken.

Men så – en transfer, en uppflyttning och två år senare rusade en 27-årig Jamie Vardy in Premier League-mål mot Manchester United. Och ytterligare ett halvår senare var han uttagen i det engelska landslaget.

Själv var han minst lika förvånad som någon annan.

– Jag ska inte ljuga, det här fanns över huvud taget inte på världskartan för mig. Jag trodde aldrig ens att jag skulle nå Premier League. Det här är helt overkligt, jag måste gå omkring och nypa mig själv hela dagarna för att förstå att det inte är en dröm.

Efter en karaktäristisk fullfrontsinsats mot Chelsea skakade bara José Mourinho på huvudet när han stötte på Jamie Vardy i spelartunneln.

– Do you ever stop fucking running? Slutar du aldrig springa?

Nä, Jamie Vardy stannar aldrig. Han har sprungit alldeles för långt för att slå av på takten nu.

– Jag var tvungen att hitta min egen väg, och det bästa med fotboll är att det alltid kommer nya möjligheter att uträtta saker och att förverkliga din talang. Själv hade jag inte velat byta ut någonting, utan det är mina erfarenheter som gjort mig till den jag är. Om jag också hade fått plats i en stor akademi kanske inget av det här hade hänt.

***

Mer än 15 år har gått sedan en engelsman vann skytteligan i Premier League. Då var det Kevin Phillips, som själv spelade sjundedivisionsfotboll som 21-åring.

Osannolikt nog har Jamie Vardy nu gått loss rejält i toppen av skytteligatoppen. Totalt har han redan hunnit springa in tretton ligamål, och i sina tio senaste Premier League-matcher har han gjort mål i samtliga.

Han är fortfarande inte riktigt rumsren – fortsätter att hamna i kontroverser både på och utanför planen – men det är också där själva poängen ligger. Jamie Vardy är inte som andra. Han sätter sig själv i situationer som andra undvikit, han jagar bollar andra givit upp.

Leicesters danske landslagsmålvakt Kasper Schmeichel bekräftar:

– Från den första dagen då han kom är jag den största Jamie Vardy-supportern du kan hitta. Han förkroppsligar allt jag älskar med fotboll; hans aggressivitet, hans mentalitet, hans sätt att jobba för laget.

I allt väsentligt instämmer Kasper Schmeichel i den där Arsène Wenger-tesen om den utdöende europeiska anfallaren. Han tycker att toppfotbollen blivit alldeles för kontrollerad och statisk, och att det är exakt där Jamie Vardy kommer in som bojbrytare.

– Internationell fotboll kan bli väldigt taktisk och förutsägbar, men han jagar på allt och ger aldrig upp och är totalt oberäknelig. För mig är han den bästa anfallaren i Premier League just nu, och han är exakt vad landslagsfotbollen behöver.

Källor: Leicester Mercury, Sheffield Star, Blackpool Gazette, Halifax Courier, The Times, Sky Sports, The Mirror, The Observer.