Det går alltid att anstränga sig lite mer, vara en gnutta mer noggrann, fokusera ännu lite hårdare – men ibland funkar det faktiskt att ta ett kliv tillbaka också.
Där ute på slagfältet finns det många andra tränare med större intensitet och vassare huggtänder än Claudio Ranieri.
Den här hösten har det däremot inte funnits så värst många som fått bättre effekt på sitt arbete.

Efter att Jamie Vardy gjort mål för tionde matchen i rad och tangerat Premier League-rekordet krävde lagkamraterna i omklädningsrummet ett tal.

Vardy accepterade uppgiften, men gav sig inte ut på några retoriska äventyr eller några känslosvallande utsvävningar. Istället:

– Cheers, boys. Skulle inte kunnat göra det utan alla er, och nu har the gaffer sagt att han ska ställa in lite öl på bussen och i planet, så…

En belåten nick av Jamie Vardy, ett jubel från lagkompisarna och ett varggrin från Claudio Ranieri. Alldeles nyss hade han stått och masserat Vardys axlar, tidigare under säsongen hade han belönat sina spelare med både pizza, varmkorv och champagne.

Hans regim är inte den strikt rigorösa typen som ser fiender och faror i varje hörn. Där andra Premier League-tränare har förbjudit ketchup och muddrat spelarbussen på godis är Ranieri snarare den axelryckande typen som föredrar att knyta upp slipsen, knäppa upp pilsnern och spänna av.

Det är trots allt bara fotboll, och fotboll måste man njuta av. Ibland vinner man och ibland förlorar man, men oavsett vilket gäller det att ta sig igenom årtiondena med hälsan och humöret i behåll.

Claudio Ranieri är inte så säker på att det alltid är de sista decimalerna av kroppsfettspromille som avgör matcher och styr säsonger. Vissa gånger kan några procent trivsel också svänga pendeln i din egen räkning.

 

***

José Mourinho har varit flitig i att samla på sig antagonister genom åren, men hans motvilja mot Claudio Ranieri är av speciell karaktär. Det är något med italienarens sätt som provocerar honom på ett ovanligt djupgående plan.

Efter den italienska cupfinalen 2010 – Mourinhos Inter besegrade Ranieris Roma med 1–0 – kände han sig manad att publicera en avfärdande kommuniké på klubbens officiella hemsida. Faktumet att Ranieri hade tagit med sig sitt lag på bio kvällen före matchen fick blodet att koka på Mourinho.

– Själv tittade jag på sex Roma-matcher för att hitta deras svaga punkter. Var och en av dem ägnade jag tre timmar, med olika datorprogram som hjälpte mig i arbetet. Hade jag sagt åt mitt lag att titta på film före matchen hade de börjat skratta eller ringt doktorn för att fråga om jag var sjuk.

Förolämpningarna har varit många genom åren, men alltid bottnat i ungefär samma sak. Ranieri är en förlorare, han symboliserar misslyckande, han har inte vad som krävs för att bli en mästare.

För José Mourinho är segrar det enda som räknas i fotboll. Han är själv manisk i sin strävan att nå dem, och nästintill föraktfull gentemot andra sätt att se på sporten.

– Jag ställer väldigt höga krav på mig själv, jag behöver vinna och just därför har jag också vunnit mycket genom min karriär. Ranieris mentalitet är den motsatta, det är som att han inte tycker att han behöver vinna något. Han är nästan 70 år, och det enda han har vunnit är en Supercup och någon annan liten cup. Och nu är han för gammal för att förändra sin mentalitet.

Claudio Ranieri var 57 år gammal vid det här tillfället. Han brydde sig aldrig om att verkligen bestrida Mourinhos raljanser, utan reagerade mest med en sorts överseende.

– Jag behöver inte vinna för att vara säker på mig själv och det jag gör.

***

Det var visserligen Arsène Wenger som José Mourinho kategoriserade som ”en specialist på misslyckanden”, men orden hade precis lika gärna kunnat användas om Claudio Ranieri.

I synnerhet eftersom det är just vad han är, en specialist på misslyckanden i begreppets allra bästa bemärkelse.

Claudio Ranieri har varit tränare i 30 år. Han har nått framgångar och firat triumfer, men han har också reagerat på motgångar och hanterat besvikelser. Han har inte bara överlevt. Han har tagit sig hit med förnuftet, tryggheten och entusiasmen intakt, samtidigt som väldigt många runt omkring honom tappat både balansen, värdigheten och proportionerna.

64 år gammal kan Claudio Ranieri titta ut över fotbollsvärlden, och ta den för vad den är. Det finns inget där ute han inte har upplevt, inget han inte klarat av att hantera.

– Första dagen på den italienska tränarkursen fick vi höra att det var ungefär samma sak att vara manager som att hoppa fallskärm. Ibland öppnar sig inte skärmen, utan du krossas mot marken. Och ändå gäller det att kunna fortsätta fungera, att hitta ett sätt att komma upp igen.

När man tänker tillbaka är det nästan lite svårt att ta in hur mycket Claudio Ranieri faktiskt har varit med om. Hans första stora uppdrag var att ersätta Diego Maradona i Napoli. Sedan skulle han se till att Gabriel Batistuta sköt Fiorentina tillbaka upp i Serie A. Därefter drog han till Valencia och sålde Romário. Vidare till ett Atlético Madrid där Jesús Gil jagades av staten och klubbens tillgångar var frysta.

Och så Chelsea, och Roman Abramovitj som drog in från öster och en fotbollsvärld som förändrades för både Claudio Ranieri och för alla oss andra.

Den här gången öppnades inte fallskärmen, men Ranieri var tvungen att slutföra hoppet ändå. Under en hel säsong föll han mot marken, väl medveten om att allt skulle sluta med en krasch. Inget var officiellt men alla visste ändå att Abramovitj redan bestämt sig för att ersätta honom med José Mourinho.

– Några häcklade mig från läktaren: ”Du kommer att få sparken till sommaren”. Jag svarade: ”Nej, det kommer att bli tidigare än så. Det blir redan i maj”.

När spelare och ledare tackade fansen efter säsongens sista hemmamatch gick Claudio Ranieri runt på innerplan med uppsägningsbrevet i kavajfickan. Han hade utsatts för en utdragen, offentlig avrättning, men var ändå fast besluten att inte låta bitterheten bli förlamande.

Upptäcktsresan skulle fortsätta, utmaningarna antas framöver också. Det blev storklubbsuppdrag i Juventus, Roma och Inter, det blev brandkårsutryckningar till Valencia och Parma och det blev en ny oligarksatsning i Monaco.

– Jag gillar den här kompotten som livet förberett till mig. Speciella uppgifter i speciella situationer. Vart jag än går är det till klubbar som är på väg någonstans, de står aldrig stilla på samma plats på spelplanen. Jag vet inte om det är tillfälligheter eller ödet – men vad det än är så är det berättelsen om mitt liv.

***

Förra säsongen tränades ju Leicester City av Nigel Pearson, tuffingen som gärna berättar om hur han jagade bort en aggressiv flock vildhundar under en vandringssemester i Transylvanien. Han tog stryptag på en spelare vid sidlinjen, han avfärdade en ihärdig journalist som ”en struts” och han uppmanade en kritisk supporter att ”fuck off and die”.

Skillnaderna mellan nu och då är både stora och små på samma gång.

Spelmodellen är i stort sett densamma som den var förra säsongen – fyrbackslinjen används mer konsekvent, förstapassningen är ofta ännu lite rakare – men arbetsklimatet är ett helt annat.

Nigel Pearson var hård, kantig och distanserad. Claudio Ranieri är varm, inbjudande och verkar stundtals nästan lite vimsig. Friheten för spelarna är betydligt större nu, miljön mindre skyttegravsallvarlig.

Såpoperan och miljardmaskineriet som är Premier League känns ovanligt avlägsen. Leicester Citys omklädningsrum är mer ett gäng duktiga fotbollsgrabbar som ska spela match tillsammans, mindre en samling stjärnor som ska glittra på sitt eget håll.

När det funkar så funkar det. Runt ett splittrat och svårmotiverat grekiskt landslag fick Claudio Ranieris låt-gå-attityd smått katastrofala effekter – han fick gå efter en hemmaförlust mot Färöarna – men i en sammansvetsad, arbetsvillig och äregirig Leicester-grupp har den landat helt rätt.

Först ordning och reda, naturligtvis, men sedan kan det mycket väl bli både pizza och bärs på fredag. Dubbel videoanalys? Äh, det blir nya James Bond-filmen i stället. Laget vet ändå vad som gäller. De gillar läget, spelar helt utan ängslighet och kör på så långt det nu räcker.

En gång sa Claudio Ranieri att han kommer att bli ihågkommen som mannen som fick sparken för att sluta tvåa. Under en lång resa har det blivit några cupbucklor och ett par uppflyttningar, men det är skralt med riktigt tunga troféer. Det är en meritlista som får José Mourinho att fnysa, men det är ett fotbollsliv som fortsätter att vara väldigt rikt på många andra sätt.

Leicester City kommer givetvis inte att vinna Premier League, och de lär sannerligen inte sluta tvåa heller. Den här gången kommer inte Claudio Ranieri att få sparken för det.

Det finns flera olika sätt att vara en vinnare.

Källor: ”Proud Man Walking” (Ranieri), City Matchday Magazine, Leicester Mercury, The Observer, The Times, The Mirror, Gazzetta dello Sport, Corrieri dello Sport.