Det hade så lätt kunnat vara historien om skandalklubben som spann iväg bortom all kontroll.
Istället är det den mest osannolika fotbollssagan som någonsin skrivits.
Förra sommaren presenterades Claudio Ranieri för ett grabbigt gäng av våldsbrottslingar, partykillar, andrasorteringsspelare och fotbollsdrömmare.
Han lät dem hållas. Han ändrade egentligen inte på något. Han gjorde dem bara till bättre varianter av dem de redan var.

Jag vet i alla fall var jag hade börjat.

Just nu sitter regissörer, dokumentärmakare och manusförfattare världen över och sliter med dispositionerna av sina Leicester-epos. Vad ska vara inledningsscenen? Hur ska slutet skildras? Hollywood-produktionen om Jamie Vardy väntar in EM för möjligheten till ett ännu svulstigare klimax. Andra dramaturger funderar på om historien egentligen börjar när Leicester plågades nere i tredjedivisionen eller när de låg ankarsist i Premier League förra våren.

För mig ligger startpunkten senare.

Berättelsen om hela fotbollshistoriens allra största mirakelsäsong hade fått lov att starta i slutet av maj ifjol, när en av Leicesters unga truppspelare tryckte på ”send”-knappen på sin mobiltelefon och skickade en videofil från turnén i Thailand till kompisarna i England.

Filmen förändrade allt för Leicester City. Igen. Den sensationella slutspurten som säkrat nytt Premier League-kontrakt spolades undan, krisen och kaoset återvände.

Det korta klippet visade hur tre spelare rasistiskt förnedrade thailändska kvinnor under en orgie på ett hotellrum i Bangkok. En av dem var managerns son. Egentligen skulle det ju bara skickas till polarna – sådär grabbar emellan – men runt dagens Premier League väger pengar ofta tyngre än vänskap och lojalitet.

Filmen såldes vidare till en av tabloiderna, och ekon från förr hördes igen. För drygt tio år sedan blev nio Leicester-spelare gripna – och tre åtalade för våldtäkt – efter en gruppsexseans under ett träningsläger i Spanien. Spelarna friades juridiskt, men frågor runt klubbens omklädningsrumskultur har legat kvar latent ända sedan dess.

Skandalen 2015 fick konsekvenser. De tre spelarna fick sparken av de thailändska ägarna, managern Nigel Pearson också.

***

Sommaren hade knappt börjat, och bottentippade Leicester City hade inte ens hunnit inleda försäsongsträningen innan hela klubben tycktes vara på väg att börja rämna. Och det skulle snabbt bli värre.

Två veckor efter att sexskandalen i Thailand briserat stod högerbacken Danny Simpson i rättssalen. Han var på väg att dömas som skyldig för våld i nära relation, och nu skulle straffets omfattning förkunnas.

– Jag var rädd. Att stå där framför domaren och veta att han har makten att skicka mig i fängelse i sex månader… Det gick att se rädslan i mitt ansikte, säger Danny Simpson.

Istället för fängelse dömdes Simpson till samhällstjänst. Flera kvinnorättsorganisationer protesterade – menade att straffet var för milt, då Simpson bevisligen pressat händerna runt sin partners hals – men domaren menade att brottet ”stannade precis under inlåsningströskeln”.

Skräcken för att hamna i fängelse var en sak, skräcken för att få sparken en annan. Men Leicester City valde att stå bakom Danny Simpson, killen som själv uppfostrades av en ensamstående mamma som var 16 när hon fick honom. Klubbens präst var en av dem som ställde upp som karaktärsvittne.

– Jag ångrar mig, och jag vet att jag svek många fans som blev besvikna på mig. Men jag bad om ursäkt, och det här är en stor familjeklubb. Omklädningsrummet är väldigt förlåtande. Vi är många där inne som har behövt en andra chans.

***

Ytterligare tio dagar senare var det Marc Albrighton som fick tillvaron söndertrasad. Han hade bara varit borta några minuter – tagit en snabbsväng ner till affären – och blev därför förvånad när hans sambo ringde.

– Hon sa att det hade varit några skjutningar i Tunisien. Och direkt sa hon att hon hade en dålig känsla.

Det var nämligen så att Marc Albrightons svärmor var på semester i Tunisien. Vänsteryttern åkte raka vägen hem, och började jakten på information.

Tv-sändningarna visade bara själva ramarna för det som hade hänt. IS-terrorister hade attackerat ett turisthotell, beväpnade med maskingevär och granater.

Timmarna gick, dödssiffran steg och nere i Tunisien svarade ingen på sina telefoner. Albrighton ringde alla som gick att ringa, försökte med 15 olika tunisiska sjukhus utan att få tag på någon som pratade engelska. Så han jagade fram arabiska tolkar, efterlyste hjälp på sociala medier, vädjade om stöd från myndighetsapparaten.

Men en tragedi som redan inträffat går inte att göra ogjord. Efter ett par dygn av skräckfylld tystnad bekräftades de värsta farhågorna. Både Sue Davey och hennes partner var mördade.

– Sommaren var den värsta jag någonsin upplevt – förmodligen den värsta jag någonsin kommer att uppleva – och jag kan inte ens föreställa mig hur det var för Chloe och hennes syskon.

***

För Leicester City var säsongsstarten fortfarande ett par veckor bort när landslagsanfallaren Jamie Vardy – som har en misshandelsdom i sitt brottsregister – bestämde sig för att gå på kasinot tillsammans med sin fästmö och ett par lagkamrater.

Natten hade blivit sen och omdömena dimmiga när Vardy uppfattade det som att någon bakom honom stirrade på hans kort. Han tittade upp, och fick se en man med östasiatiskt utseende.

– Jap! Yo, jap! Stick iväg, dra härifrån! Ja, just du, jap! Stick iväg!

Det var ingen orgie den här gången, men det var likafullt ändå ännu en Leicester-spelare som betedde sig nedsättande på gränsen till rasistiskt.

Nye managern Claudio Ranieri hade knappt ens hunnit lära känna sina spelare innan han nu tvingades svara på frågor om huruvida nya japanen Shinji Okazaki verkligen skulle kunna spela ihop med Jamie Vardy, om det rätta egentligen inte vore att ge engelsmannen sparken?

– Nej, Jamie kommer inte att få sparken. Det är inte min sak, men det kommer inte att hända. Jag vet att han och Shinji har pratat, och jag tittade på hur de tränade tillsammans. De har en bra relation.

Hade Claudio Ranieri varit en dömande människa hade Leicester City snabbt fått en helt annan trupp än den som spelar idag.

Det var inte direkt Juventus han kom till. Snarare än att presenteras för hyperprofessionella fotbollsfullblod ställdes han inför ett gäng luggslitna andrasorteringsspelare; de som redan dömts för våldsbrott, de som var mitt uppe i disciplin- och sorgeprocesser och alla de som inte hade fått plats eller passat in någon annanstans.

Där fanns inga slätkammade svärmorsdrömmar, men där fanns en taggig typ av energi som Ranieri identifierade kraften i. Något av det första som slog honom var – bokstavligt talat – hur hungriga spelarna var.

– Ibland blir jag skrämd av hur mycket de äter. Jag har aldrig sett spelare med sådan aptit. I början var jag häpen, men sedan lärde jag mig att le åt det. När de springer så här mycket kan de äta vad de vill.

Ranieri började tidigt sluta olika typer av antiteoretiska pakter med sin spelargrupp. Så länge de sprang tillräckligt mycket lovade han att inte pressa in dem i strama taktiska tvångströjor. Ifall de bara höll nollan på eftermiddagen belönades de med pizza på kvällen.

Det har ju redan tjatats en hel del om de där pizzorna, men det som inte är fullt så väldokumenterat är att spelarna faktiskt fick lov att baka dem själva. När laget kom fram till restaurangen tog Claudio Ranieri ut dem i köket och kommenderade dem att börja kavla.

Och visst, först bakade spelarna sina pizzor – sedan började de kriga med snöbollar av deg. Någon skål välte, någon designerskjorta förstördes.

Det var okej. Det var så det behövde vara i detta Leicester City.

Work hard, play hard.

***

Var ligger egentligen gränsen, och i vilken utsträckning går det att lita på att fotbollsspelare klarar av att hålla sig på rätt sida?

I en tid då så gott som alla toppklubbar förbjudit de mytomspunna julfesterna uppmuntrade tvärtom Leicester-ledningen sina spelare att trycka ner partyplattan i mattan. Omedelbart efter en 3–0-seger mot Swansea flög truppen till Danmark, och redan samma kväll tog de över nattklubben Zen i Köpenhamn.

Jamie Vardy öppnade ölflaskor med tänderna, en rökande Danny Simpson lånade en mikrofon och rappade från dj-båset. Hinkarna med vodkaflaskor rymdes till slut inte ens på borden. De flesta spelarna återvände till hotellet först vid halv fem-tiden på morgonen, flera av dem med damsällskap.

Dagen efter körde de igen, utklädda till superhjältar. Robert Huth var Batman, Wes Morgan var Pacman, Danny Simpson var Spindelmannen och Jamie Vardy var en Power Ranger. De samlades redan på eftermiddagen på den irländska puben Dubliner, drack Guiness och dansade med gatumusikanterna utanför. Danny Drinkwater var en av fyra Teenage Ninja Turtles, den röda.

– Jag tror inte att Cristiano Ronaldo hade kommit undan med att klä ut sig till sköldpadda, men vi är ett gäng vanliga grabbar. Det passar vår profil, kommenterade han i efterhand.

Och Claudio Ranieri? Tyckte han ändå inte att festandet hade gått lite för långt? Inte alls. Han var tvärtom förtjust i hur lukten av laganda bara blev starkare och starkare.

– De tyckte att det var roligt. Och jag gillar verkligen den här engelska traditionen.

***

När Leicester kom tillbaka till England hade Danny Simpson ytterligare en julfest att gå på. Som en del av sin samhällstjänst jobbar han ibland på ett boende för psykiskt sjuka.

– Jag var ute på dansgolvet och dansade till alla de här jullåtarna när en 70-årig tant kom bort och sa: ”Vill du bli min pojkvän?”. Jag sa: ”Visst, så länge du inte är otrogen mot mig”. ”Nej, nej. Jag skulle aldrig göra det”.

Totalt ska Simpson göra 300 timmars samhällstjänst, knappt 40 arbetsdagar. Den ena dagen är han på behandlingshemmet – lägger pussel, spelar bingo, hjälper till med toalettbesök – den andra sorterar han kläder i en secondhandaffär.

– Det har hjälpt mig att växa. Förut var jag fast i fotbollsbubblan, men jag är ute ur den nu. När jag hade en ledig dag brukade jag shoppa, lata mig, spela Fifa. Nu ägnar jag åtta timmar åt att stryka kläder och hänga upp dem på galgar.

När Marc Albrighton gjorde sitt enda Premier League-mål för säsongen pekade han mot himlen med båda händerna. Innebörden var uppenbar. Även om han ser stunderna på fotbollsplanen som sin ventil mot verkligheten så är familjetragedin från i somras med honom där också.

– Från en självisk synvinkel så har jag i alla fall det. Jag har några timmars träning varje dag, och rushen från att spela inför 40–50 000 människor på helgerna. De andra i familjen har inte ens det. På morgnarna vaknar man upp och tänker att allt kanske var en mardröm, men sedan slår det en igen.

Hur beter man sig när den riktiga familjen lider, samtidigt som den konstruerade mår bättre än någonsin? Marc Albrighton tvekar inte att kalla Leicester City för en familj, säger att han aldrig tidigare stött på en lika sammansvetsad klubb.

– Och det är inte bara spelarna. Det är personalen i köket, de som jobbar i tvättstugan, pressfolket, läkarstaben. Alla står varandra nära, alla drar åt samma håll. Och det är omöjligt för mig att tacka tillräckligt för hur jag och min familj har blivit behandlade. Stödet för oss har varit otroligt.

”Hon tittar ner på oss nu”
Om Marc Albrighton tror på mirakel? Om han överhuvudtaget skulle prata om idrottsframgångar på det sättet? Egentligen inte, men han har ändå svårt att blund för saker runt fotbollsplanen som nästan verkar övernaturliga.

– Ända sedan svärmor dog har vi sett fjädrar. Chloe har sett dem hemma, och jag ser dem på planen före matcherna. Jag har aldrig trott på såna saker, men jag tror definitivt att hon tittar ner på oss nu.

Sagan om Leicester City är så oerhört många olika saker för så oerhört många olika människor, så var ska man egentligen börja?

På protesfabriken där Jamie Vardy höll på att slita ut kroppen, på de små franska lerplanerna där Riyad Mahrez och N’Golo Kanté sprang omkring alldeles nyss? På spelbolagskontoret där oddssättarna bedömde att 5 000 gånger insatsen var en rimlig bedömning av deras titelchanser?

Nej, det blir någonstans för sockersött, för endimensionellt. När nu historieboken ska skrivas är det nära till hands att porträttera Leicesters spelare som seriehjältar, men det vore faktiskt att förminska dem.

För mindre än ett år sedan var de skandalklubben, och på gott och ont har de förblivit riktiga människor genom den här säsongen också. De har tvingats fortsätta kämpa med sig själva och med hela livets färgskala från svart till vitt.

När Danny Drinkwater ville fira sin 26-årsdag förra månaden blev han inte ens insläppt på nattklubben i London. När Jamie Vardy ska följa hur det går för rivalerna i tabelltoppen tittar han på fulstreams på nätet.

De kör fortfarande med sin snubbiga jargong och sin machostela omklädningsrumshumor, och på många sätt har också säsongen varit som en enda förlängd, förtrollad grabbresa.

Ett kompisgäng som vill hävda sig gentemot varandra, men som också är inställt på att stå upp för varandra och hjälpa den som fallit att resa sig igen. Ibland slår män-i-grupp-dynamiken väldigt fel, men ibland genererar den även en stark sammanhållning som blivit alltmer ovanlig i dagens elitfotboll.

Så vart ska allt sluta? Med bilderna på hur Wes Morgan lyfter Premier League-bucklan? Jo, så blir det givetvis, men hade jag själv gjort dokumentärfilmen hade jag nog ändå prioriterat annorlunda.

På senare tid har ju geologerna på stadens universitet upptäckt att varje Leicester-mål utlöser mindre jordbävningar i närområdet.

Att förutsäga exakt hur blixten slår ner förblir så gott som omöjligt, men här är det egentligen bara att sätta sig med kameran framför seismografen och låta kameran rulla.

Vi vet vad som kommer att hända, vi vet var det kommer att göra det och på 90 minuter när vet vi till och med när det inträffar.

Jordbävningen är snart här igen. Leicester City har lärt sig att kontrollera naturkrafterna.

Källor: Leicester Mercury, Foxes Player, The Fox Fanzine, The Times, The Independent, The Telegraph, Daily Mail, The Mirror, Financial Times.