LEICESTER. Det är inte varje dag jag kliver in i katedraler. Särskilt inte i staden Leicester.
Men jag var ju tvungen att hedra gubben. Eller rättare sagt skelettet av honom. Efter att ha varit död sen 1485 är Kung Richard den tredje smalare än Peter Crouch och populärare än Gary Lineker.
Det kan banne mig vara så att han ligger bakom ­alltihop.

Folk i Leicester Cathredal, den ack så vackra på Peacock Road, går till och med fram till sarkofagen och ber om fler underverk:

– Må vi vinna ligan nu, ers höghet! Må vi slå detta otäcka West Ham nästa gång! Må vi knäcka också dessa jävl… oh, ­förlåt, vad säger jag?

Richard III har sannerligen fått ett uppsving värdigt Leicester City Football Club. Den gamle kungen grävdes upp under en parkering i stan i mars 2015, dna-proverna är bekräftade och klara, och sen dess har det bara gått uppåt för The Foxes.

Leicester Citys supportrar är nu så vidskepliga att de tror på Kung Richards hämnd. En del släpar till och med sig skelett av plast till bortamatcherna, ­eftersom de är rädda att kungens gamla ande ska svika dem.

Så jag går alltså fram till ­kistan där han ligger och ­bugar för en fotbollssäsong som varit fullständigt sensationell:

Leicester leder tabellen med sju poäng med fem matcher kvar.

Normalt sett avskyr jag att göra reportage av typen ”det är guldfeber i den där stan, åk dit och rapportera”. Det är oftast skrivbordsprodukter av chefer som aldrig var­it ­utsända själva. De vet inte vad de pratar om. ”Åk till ­Skellefteå, Norrköping, Luleå eller Södertälje…det är feststämning där!”

I helvete att det är. Det är ­aldrig nåt flaggviftande eller människor i klubbtröjor som vinglar omkring eller allsång på gator och torg. Det som sker, det sker när lag har vunnit nåt. När det finns nåt att fira. Då ska det badas i fontäner och klättras i statyer.

Jag vandrar i timmar i Leicesters centrum denna lördag och jag ser inte ett klubbmärke, inte en blå banderoll, inte en flagga, inte ett ­litet för tidigt firande, inte ens några ­personer i Leicesters fotbolls­dräkter.

Jo, en:

En liten flicka i sju–åttaårsåldern klättrar omkring på torgets stenar i The Foxes färger och jag tänker att det vore väl en trevlig bild. Men efter att ha frågat mamman och pappan om lov och presenterat mig artigt fick jag svaret:

– En bild på min dotter? Dra åt helvete.

Det säger nåt annat om sakernas tillstånd numera, men det är väl som det är.

Just när jag börjar ge upp om tanken på nån slags kommunikation med Leicester City-fans i den här stan går jag förbi puben The Highcross. En äldre, trevlig gentleman börjar prata om sin stad och sitt favoritlag och jag får egentligen, på ett bräde, allt jag behöver.

Michael Keogh är 75 år gammal och har bott i Leicester i hela sitt liv. Han blir inte förvånad när jag frågar honom varför det är så dålig fotbollsatmosfär i stan … trots att City håller på att vinna hela Premier ­League.

– Visst, de kommer att vinna. Det är ingen som helst tvekan om det. Jag har följt City i hela mitt liv och aldrig upplevt ett lag med starkare psyken och bättre sammanhållning.

– Men om du talar om atmosfär så…ja, den är dålig. Det beror på borg­mästaren (Peter Soulsby). Han lägger inte två fingrar i kors för att sätta färg på stan och visa att vi ­leder världens populäraste fotbollsliga. Det är bedrövligt, konstaterar han.

Stadens council har ändå tjuvstartat med förberedelser för en guldparad i händelse av att Leicester vinner ligan. Det är inget som är offentligt. Men jag frågar ändå Michael Keogh var denna segerfest kommer att hållas.

– Precis därborta, vid Jubilee Square, säger han och pekar. Och jag tror det blir så. Ingenting kan stoppa oss nu.

Michael Keogh, den gamle fine mannen, avslöjar sen att han var socialarbetare i stan innan pensionen. Varje dag åkte han bil till parkeringsplatsen som hade byggts över ­ruinerna av Greyfriars Friary Church. Och ­ofta kom han till en ledig plats där bokstaven ”R” stod inristad i asfalten. Så han antog att det betydde ”Reserverad” och tog sin bil nån annanstans.

När graven efter Richard III upptäcktes 2012 var det ­direkt under platsen märkt ”R”. Han förstår än i dag inte om det var en tillfällighet – eller om nån helt enkelt hade räknat ut det.

Kung Richards kvarlevor troddes först ha kastats i floden Soar. Han hade dödats i strid med släkten Tudor under ”Rosornas Krig”, men sen huggits och stuckits ­under de mest förnedrande former. Han hade till exempel inga fötter kvar.

Är detta hämnden?

Fötterna på Jamie Vardy, Riyad Mahrez, N’Golo Kanté, Danny Drinkwater och de andra har sannerligen talat sen han grävdes upp.

Denna lördag går jag i alla fall genom ett Leicester med alla fyra årstiderna på en gång. Det snöar till och med när jag lämnar The Market Place och vandrar förbi alla asiatiska och arabiska matställen. Det finns till exempel hela 23 olika nationaliteter registrerade som butiksinnehavare  på Narborough Street, men det är inte mycket ”guldfeber” som syns på ytan.

– Du ska ändå veta att den här situationen med fotbollen har fört oss mycket närmare varann. Jag märker det. Vi kan vara aningen uppdelade i olika områden och kulturer i den här stan, men nu är allting mycket vänligare. Det verkar som om folk från olika håll, i hela East Midlands faktiskt, är snällare mot varann. Vi har ett gemensamt ämne att tala om, och det är Leicester City, säger ­Michael Keogh.

Jag fäller upp ett skrynkligt paraply och går vidare till en pub där det garanterat ska finnas fotbollsfans. Och mycket riktigt, på Market Tavern på Hotel Street står ett gäng och ser Chelsea–Manchester City på storbildsskärm.

De är märkligt nog en blandning av Leicester- och West Ham-fans.

– Jag har bjudit in mina kompisar från London för att se oss krossa dem, skrattar Glenn, 26.

– Det här har varit en helt fantastisk, underbar säsong. Jag skulle kunna skriva en bok om allt som hänt i år. Ta bara förra helgen när vi åkte till Sunderland och stod i 25 minuter efter matchen och bara sjöng att ”vi kommer att vinna ligan”. Vilken känsla det var.

Polarna från West Ham höll låg profil, men Shaun, 27, uppfattade att jag var svensk och sa:

– Ibrahimovic … vi vill ha honom, om så bara för ett år. Jag älskar honom.

Det är alltså på King Power Stadium det gäller denna söndag. En ny hemmaseger och Leicester ser fullständigt ostoppbart ut.

Eftersom jag bor på ett rätt odugligt hotell strax intill slank jag in på Leicester Citys fanshop och frågade om affärerna gick bra.

Butiksföreståndaren påstod att han inte fick ge intervjuer och ville inte bli namngiven, men sa i alla fall:

– BRA? Skojar du? Vi har sålt slut på alla tröjor. Jag har aldrig upplevt maken, Vi har haft folk här från Sydafrika, Brasilien, Nya Zeeland, Kanada och halva världen. Jag kan tänka mig anstormningen om vi ­vinner ligan – den nya ­upplagan av ­Leicester-tröjor kommer om ett par veckor!